Tilitys seuratyöstä Lex Hollon inspiroimana

06.08.2013 kl. 13:12

Lauri Hollo kirjoittaa tänään blogissaan Lex Hollo Suomalaisesta seuratyöstä ja miten se on rappiolla.  Hollolla on monta hienoa ajatusta ja olenkin sitä mieltä että urheilun päättäjät tulisi kuunnella miestä enemmän.

Seuratyössä on kuitenkin paljon enemmän rappiolla. Ja se on seurojen sisäiset kiistat ja toimntamallit. Haluan siksi kertoa tositarinan jo aikuisesta keski-ikäisestä miehestä ja hänen seurastaan.

 

Nuoren urheiljamiehen tarina.

"Olipa kerran nuori mies. Urheilullinen sellainen. Elettiin 1980 -luvun loppua 1990 -luvun alkua. Urheiluseuraansa hän liittyi jo vuonna 1977. Tämä nuorimies edusti seuraansa kaikissa kilpailuissa mihin seura hänet määräsi. Kävipähän aitajuoksija nuorukainen jopa pokkaamassa seurallensa neljännen tilan PM moukarinheitossa koska seura kovasti tarvitsi pisteet. Lukio jäi sivummalle, treenejä kun oli 12-14 kertaa viikossa ja kovat treenit olikin joten väsy oli koko ajan. Tulihan sitä jotain menestystäkin 6. sija SM-kilpailuissa 18 -vuotiaana. Vammat ja loukkaantumiset kuitenkin vei miestä. Oman valmentajansa kanssa teki kovasti duunia vaihtoehtoisten treenimenetelmien kehittämisessä ja yhdessä he onnistuivat pidentämään tämän nuoren miehen uraa ja unelmaa. Treenimenetelmät saivat jonkin verran huomiota ja valmentajansa kanssa nuorukainen veti muutaman vaihtoehtotreenin piirin leireillä. Edelleen näkee harjoitteita tehtävän joita he muokkasivat. Se lämmittää.

Koska nuorukaiselle seura oli toinen perhe, hän osallistui melkein kaikkiin seuran talkoisiin, toimi toimitsijana, junnuvalmentajana ja teki vaikka mitä seura pyysi. Tätä hän myös jatkoi aktiiviurheilijauransa jälkeen. Nautti siitä että sai antaa seuralleen takaisin, tai niin hän uskoi tekevänsä. Koskaan ei juolahtanut mieleen että ehkä seura käytti häntä. Yritti kokemusten perusteella ajatella esim. juunuvalmennusta toisella tavalla, yritti hyödyntäen verkostonsa löytää (ja olisi myös onnistunut siinä, nimet papereissa vaan puuttui). Toki, toki. Ei nuorimies virheetön ollut ja teki virheitä mistä hän kuitenkin oppi. Kiitosta tuli harvoin itse asiassa ei koskaan, prenikkaa jaettiin muille vuosien saatossa vähemmän duunia tehneille ”kovasta työstä seuransa eteen”. "Seuraavankerran sitten" nuorimies ajatteli. "Kai joku joskus myös minua kiittää". "Ei ne prenikat sinäänsä mutta se julkinen kiitos" ajatteli nuorimies. Vittuilua (anteeksi oli pakko laittaa) tuli kuitenkin enimmäkseen kun aina ei enää ehtinyt ja vaatimuksia hommien lisäämiseen kuitenkin esitettiin. Lisäksi nuortamiestä jätettiin ulkopuolelle kun päätöksiä tehtiin. Ja näin se jatkui vuodesta toiseen. Pyöreästi 18 vuotta nuorukainen jaksoi tätä. Vuonna 1996 tämä 25 v. nuorimies sitten sanoi ”tack och hej” ja lopetti. Lopetti surullisin mielin koska tiesi että paljon olisi ollut seurallensa annettavaa.

Nuorimies varttui ja hänestä tuli aikuinen. Kiloja tuli hieman lisää, sixpack vatsa katosi. Intohimo lajiinsa kuitenkin säilyi. Jossain vaiheessa tälle jo aikuiselle miehelle siunautui lapsia. Vanhin poika mieli mukaan liikkumaan ja koska perhe oli aito svenskatalande Helsinkiläinen, seuran valinta oli helppo. Isä innostui myös ja teki paluun valmennukseen. Kiitosta tuli vähän. Koska kyseinen isä jo omalla urallaan oli onnettomuus altis, niin valmennuskurssilla sitten käsi murtui. Lopputuloksena syyttelyä laiminlyönnistä valmennustehtävissä jne jne kun tämä isä vaan ei pystynyt kipujen takia. Silloin tuli lopullinen päätös. Ei koskaan enää."

 

Kuitenkin. Rakastan edelleen aitajuoksua. … Ja rakastan edelleen seuraani.
Menestystä urheilijoille ja johdolle näpäytys: Muistakaa kiittää ja kiittäkää julkisesti.

 

En gång HIFK – tai sitten ei.
Mats Almqvist
Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:
Känns bekant på många sätt. Jag har inte fungerat som idrottare i större föreningar och som junior handlade det främst om fotboll. Men även jag började som 17-18 åring dra juniorer och gjorde det av minnet hur mycket det hade betytt för mig att en pappa började dra fotboll för oss jappar. Nu kunde man föra stafettpinnen vidare. Någon prenikka och större tack har det väl aldrig varit tal om men jag minns ännu idag hur jag i tiderna började på Solvalla idrottsinstitut och hade 2-3 fotbollslag som jag tränade samtidigt. Det innebar att jag skulle köra ca 80 km till träningarna efter en lång dag på skolan, ofta måste jag skippa maten för att hinna till träningarna i tid, tillbaka kom man när det redan var mörkt. Det fanns stunder då jag satt mig i bilen och tyckte att det var så jävla tungt. Men en gång då det kändes speciellt jobbigt och jag funderade på att sluta med hela skitet den timme det tog att köra till träningarna hände något som påverkade mig enormt. Jag satt i de tankarna i bilen då juniorerna såg att jag hade kommit till planen. Synen av hur deras ansikten strålade upp av glädje och hur de kom rusande mot mig för nu skulle träningarna börja fick all trötthet att rinna av och med ett avbrott i armeens gråa så fortsatte jag ännu ett antal år innan studierna förde mig bort. Idag verkar inte föräldrar förstå att de flesta tränare gör jobbet av pur välvillja då föreningen klår familjen på alla deras besparingar. Sällan ser tränarna något av dessa fyrk, de får bara handskas med alla krävande föräldrar som vill ha femstjärnigt hela vägen för alla pengar de sätter ut. Lite som om det skulle finnas två olika organisationer under samma tak. Men på många platser i landet finns det ännu lag och föreningar där man kan säga tack och satsar på att utveckla barnet, inte på att föreningen skall se bra ut. En liten skål för dem som den biten passar in på. Tolkis BK i Borgå verkar vara en sådan förening.
Pappsen07.08.13 kl. 22:30
Du har nog en poäng i att man jobbar för barnen. Det är det som får en att orka år ut och år in. Men när man ser mänskor som inte har gjort i stort sett ett piss för organisationen premieras och avtackas så börjar man ju vackla i sitt kall. Så fuck it. Nu som hjälptränarens hjälptränare inom innebandyn trivs jag rätt bra. Och det kommer feedback. Som när föräldrarna igår tackade för ett bra träningspass. Satte pojkarna och slita häcken av sig i Svedängens häääärliga backar. Några av pojkarna kom också faktiskt och tackade.
08.08.13 13:25

 


 

 

 

Om mig!

"Livet är som det är och blir som det blir. Det är bara att hänga på och njuta av färden så gott man kan."
- mitt motto!

Är en liten pojke som är instängd i kroppen på en snadisti över 40-åring. Älskar trning, poppcorn med smörsmak, vin och god mat, action filmer, böcker, serietidningar (Pondus först och främst) och givetvis att lyssna på rock'n'roll på seriöst vansinnigt hög volym.

Klicka gärna in på min matblogg.

Annat som du borde (?) veta om mig:

  • Anser att Hymnen ur Finlandia borde vara vår nationalsång
  • Tycker att om man ändå gör sig omaket att klä sig
    på morgonen, kan man ju lika gärna klä sig väl!
  • Anser att alla borde läsa:
    Orwells, 1984
    Huxleys, Du sköna nya värld
    Bardburys, Farenheit 451
  • Älskar krispiga höstmornar och soliga lata sommardagar.
  • "En gång HIFK, alltid HIFK".
  • Är en förtagare som kämpa på med medie-försäljning, reklam och pr.

Följ mig på Instagram.

Instagram


Sist men ändå främst är jag en make och en far till 3 pojkar. Min familj är det viktigaste för mig nu och alltid!

Allt bildmaterial är © Mats Almqvist om inte annan anges.
Maila mig gärna på mats.almqvist(at)gmail.com


hittad på WWW.minnsinteadressen.something